"Dagens samhälle är digitalt!!!!" (in swedish)

Hade helt missat kriget på Blogg As Fuck om kassettbandet kontra cd-skivan. Jag gillar människor med starka åsikter, men ogillar när folk inte är mottaglig för andras tankar/åsikter utan direkt klankar ned och föraktar andras val. Visst är det tråkigt om man gillar ett band och de endast ger ut en demo på kassett som man verkligen vill ha. Frågan är då vad man gör åt saken?!
En kassettbandspelare står inte högt i kurs idag och man kan lätt finna bättre begagnade bandare och freestyles för endast 20-50kr/st på loppisar runt om i hela Sverige. Om inte annat så kan man säkert finna en bandspelare undanstoppad hos sina föräldrar eller i nån polares förråd som man garanterat kan få gratis bara man frågar.

Så varför görs det kassetter 2011?
Kanske för att det tilltalar en liten skara som fortfarande törs gå emot strömmen trots att media förklarade kassettbandet som död redan 1991. Kanske för att inte göra det lika tillgängligt för gemene man. Eller så är det helt enkelt för att ett kassettband är, har alltid varit och kommer alltid att vara tusen gånger hårdare och råare än en databrusig mp3:a.

Jag är född på slutet av 70-talet så jag är uppväxt med kassettband, vinylskivor och utklippta Kiss affischer ifrån Okej. Jag va med under hela cd revolutionen och deras utveckling, och minns tydligt när EN oanvänd cd-r skiva kostade 40-50kr. Vill dock förtydliga att det ligger ingen som helst patetiskt nostalgi av valet till att ge ut kassetter idag. Kort och gott så gillar jag formatet. Har alltid gjort och kommer nog alltid att göra.
Hype? Jo, till viss del ligger det en smula sanning i det, men band som ger ut kassetter av "fel anledning" är ganska lätta att genomskåda.

Släppa cd-r skivor känns nästan lite fegt, man gör det enkelt för sig. Jag gillar att pyssla och jag älskar att beskåda ett gediget handarbete. Bara en sån sak som att man kopierar ett kassettband i realtid, det finns ingen 48x hastigheten eller andra genvägar på en kassettbandspelare. Man får kämpa lite extra och det kräver både tålamod och engagemang.
Höjden av lathet är när band endast lägger upp så kallade "netplays". Sen lutar dem sig tillbaka, rullar tummar och frågar sig själva varför det stora genombrottet aldrig någonsin kommer. För att inte prata om "idol-generationen", den största uppoffringen dem gör är att stå i en kö i 5-6 timmar. Redan där klagas det "fan va lång tid det tar, jag vill bli känd nu!". Nu drar jag tyvärr alla över en och samma kam, men det är undantagsfall som går den långa vägen från en svettig replokal till en gigantisk arena numera.

Sedan internets framtåg upplever jag det även som att folk generellt har blivit latare och alltmer bortskämda. En problemlösning hittar man snabbast på nätet, så varför ska man tänka själv? Man vill bli ledd som ett jävla boskap, slopa valmöjligheterna, säg åt mig va jag ska köpa, göra och säga. Då sparar jag tid för i dagens samhälle är det otroligt viktigt med tid. Tid är pengar. Allt ska man ha serverat på ett silverfat, och tar det längre tid än två minuter att finna fakta klagar man på dålig uppkoppling. Söka svaret i en uppslagsbok finns inte på världskartan. Dessutom kan man surfa direkt via sin mobiltelefon idag. Praktiskt.

Sen har vi det här med tillgängligheten. Syns man inte så finns man inte. OM man verkligen är intresserad av ett band och deras utgåvor så får man rätta sig efter deras regler. Det är inte upp till banden att tillförse "marknaden" med va dem vill ha. Dem band som i första hand tänker på vad som gagnar deras försäljning eller spridning på bästa möjliga sätt är helt ute och cyklar redan ifrån första början enligt min mening.
Jag har tom valt bort hemsidor, bloggar, musikforum etc för några av mina projekt/band. Vore det inte för D&R så skulle jag endast haft en e-mail adress kvar. Likasinnade finner alltid åt mig och min musik oavsett, men det kan ibland vara tidskrävande och frustrerande för vissa. Som jag ser det så gallrar man bort de "oförtjänta". Jag lägger ner kropp och själ och dygnets alla vakna timmar på min musik och då vill jag heller inte att nån nisse i Smygehuk ska sitta och tanka nå risiga mp3:or som han sedan har i en mapp på sitt dataskrivbord, som med tiden glöms bort. Man ska vörda och respektera människors livsverk inte bära runt dem i fickan på sin mobiltelefon eller ett sketet usb-minne.

Jag är garderad för alla format, ja, eller nästan alla iaf. Jag har ingen minidisc, men skulle någon ge ut Disclose samlade verk som en minidisc-box så skulle jag överväga att köpa en MD-spelare.
Så jag köper inte argumentet om att man blir låst av att lyssna på kassettband endast i hemmet. Jag äger ingen mobiltelefon och jag äger ingen bil med kassettspelare i men kan fortfarande åka kommunalt, promenera eller vara ute och resa och lyssna på kassetter. Hur är detta möjligt 2011? Det svaret kan ni ju googla efter mina vänner. Haha.
Och nej, det hör inte till standarden med kassettspelare i de nyaste bilarna, men äger man en äldre modell, som t.ex gitarristen i Brottskod 11 gör, så pumpas det bandare på hög volym varje gång man rullar vrålåk.

Som vanligt frångår jag ämnet och svävar iväg ibland och jag skulle kunna fortsätta i tid och evighet, men kaffet är snart klart så det är nog dags att börja avrunda. Misströsta ej, förr eller senare hamnar allt på internet, och då som digitala ettor och nollor. Tillgängligt för allt och alla, bara till att tanka ned, sprida och spela. Frågan är, har du tid att vänta?

Må hända att dagens samhälle är digitalt. Vem bryr sig? Jag hatar ändå dagens jävla samhälle och jag kommer aldrig att rätta mig in i ledet. Livet är ingen tävling där man alltid måste vinna. Musik framför berömmelse, uppmärksamhet och profit. D-takten kommer aldrig att dö, den kommer alltid att snurra på svajiga kassettband och knastriga vinyler. Länge leve the trve mixtape!