Seven new swedish reviews

WARWICTIMS - Dogs of war EP
Detta är ett kängband från Östersund/Göteborg. jag tycker att dom låter rätt likt Anti-Cimex. Det är ju inte dumt, eller hur. Denna EP innehåller fyra högklassiga låtar, där alla var lika bra. Skivan är inspelad för ungefär ett år sen. Gå in på deras myspacesida så får ni höra själva. Denna skiva är släppt av Råpunk & D-takt records. Ett av dom allra bästa bolagen för tillfället, kanske bäst av alla!!!!
* * * *
//MO, 13/5. DELIRIUM TREMENS

WARWICTIMS - Dogs of war EP
Vers, refräng, vers, refräng, solo, vers, refräng. Det är ungefär det receptet Warvictims har använt på de otaliga utgåvor som de släppt ifrån sig sedan de kickade igång sin verksamhet. Jag antar att de snart slagit rekord i antalet släppta sjutummare, det är väl bara någon som måste räkna efter först?
De flesta av Warvictims skivor skiljer sig en del från varandra och denna gång är det lagom snabbt och rått, men samtidigt ganska luftig produktion som blir jävligt bra. Tyvärr så saknar jag lite av trummorna som har fallit bakom lite, men det är helt lyssningsbart ändå.
Skulle man göra ett blindtest på mig så skulle jag inte direkt kunna skilja de fyra låtarna åt så någon favorit kan jag inte välja ut. Det är samma takt på alla och riffen är ju sådär snarlika som kängriff bara kan bli. Ändå är det helt klart en skiva att rekommendera, för det är nästan mer käng än käng kan bli!
//TED, COWMAG

TORTYR - Ingen kommer undan - CD
Från Finspång kommer detta trash/hcband. Som jag aldrig hört talas om förut, detta var en rejäl positiv överraskning. Dom spelar snabbt och rått med mörka texter, där alla låtarna vräks ut på svenska. Dom låtarna jag fastnade för var Idag, Pissjobb, Törstar efter blod, Dö dö dö och inledningslåten Ingen kommer undan. Lyssna själva på deras myspacesida Skivan är inspelad 2007/2008 och släppt av Råpunk & D-takt records.
* * * *
//MO, 13/5. DELIRIUM TREMENS

TORTYR - Ingen kommer undan - CD
Tortyr har tidigare delat singel med Warvictims och det är väl den enda bekantskap jag har med bandet sen tidigare.
Mörkt och deppigt, med låtar om ångest, hat, döden och allt annat som gör livet värt att leva, känns det igen? Ja, när Tortyr lirar så är de inte världens mest ärtiga och glada killar och det mullrar rejält när de drar igång sin midtempo d-takt på första spåret. Till detta avhandlas de lagom korta texterna med ett avgrundsvrål där man till min förtjusning ibland har en chans att höra vad som skriks om man skulle sitta utan texthäftet. Ibland kan det vara lite tråkigt när man inte ens kan urskönja minsta lilla ord.
Muller som sagt, ibland kanske det blir lite för mycket så att själva riffen försvinner lite i ljudmattan, men det beror i och för sig lite på var man lyssnar. Det är i alla fall ganska bra tryck i soundet och tack vare variationen rent taktmässigt i de annars så monotona låtarna får de extra plus från mig.
Musiken lutar annars mer åt crust-hållet än den traditionella kängpunken, mera hårt än snabbt och även fast jag har lite svårt att hålla intresset uppe så får de i alla fall klart godkänt och jag tror faktiskt att riktiga crustskallar kommer älska den här plattan.
//TED, COWMAG

MODERAT LIKVIDATION - Mammutation - CD
Dom gamla skånska råpunkshjältarna Moderat likvidation har kommit ut med en CD. Det är Råpunk & D-takt records som har släppt skivan -inspelad i början på detta år. Jag har säkert sett M L några gånger ,men kan inte komma på när, dom spelade några gånger i Götet på den "gamla goda tiden". Cd´n innehåller 13 låtar -alla sjunges/skrikes på svenska/Skånska. Bäst gillade jag E de punk?, Tortyr, Mammut och Skrik. Det fanns ingen låt som var i närheten av deras mästerverk Nitad. Ibland blev det faktiskt lite tråkigt emellanåt, vissa låtar var kanske för långa?? Besök deras myspacesida. Låter jag negativ, glöm det betyget blir...
* * * *
//MO, 13/5. DELIRIUM TREMENS

MODERAT LIKVIDATION - Mammutation - CD
Det är ändå ganska fantastiskt att svenska råpunkare åldrats med sådan värdighet. Först gör Mob 47 en lysande singel, sedan dundrar The Bristles in en ännu bättre platta - och så nu, superklassiska Moderat Likvidation. 1983 gav ut de sin självbetitlade debutep med råpunkhits som "Nitad", "Sprängd" och "Tio timmar". Låtar som gjorde Moderat Likvidation odödliga.
Men det dröjer 26 år innan uppföljaren kommer.
Och jag blir redan efter första lyssningen rejält peppad. "Mammutation" låter naturligtvis inte som den där singeln bandet släppte 1983. Men det låter riktigt bra. Det är tryck i låtarna, tajt och jävligt hårt. Det är skarpa riff som viner som molotov cocktails genom plattan, låtstrukturerna vittnar snarare om melodikänsla än kaos och Fjalles sång är fortfarande rå. Ibland skulle jag vilja beskriva "Mammutation" som en förtjusande mix av Puke och Black Uniforms.
Jag vet inte om några av spåren på det här albumet kommer att klassas som odödliga om några år. Men som helhet är plattan ruskigt bra. Och den som vill ha sin råpunk fet och aggro kommer inte att bli besviken. Favoritlåtar: Vi föds (men texten suger), P.K, Tortyr, E de punk?, Masspsykos.
//MIKAEL SÖRLING, TURIST I TILLVARON

MODERAT LIKVIDATION - Mammutation - CD
Nog hade man förväntningar på detta släpp, det finns ju lite att leva upp till när man har nutida klassiker som ”Nitad”, ”Marionett i kedjor” och ”Sprängd” i ryggsäcken. Återföreningsturnén har dock gett en hopp om att det fortfarande finns hat att pressa fram ur MODERAT LIKVIDATION. Man har ju varit med om återföreningar där trötta spritfeta män har testat på en andra tonårsrevolt med dålig grannsämja i villaförorten som enda orsak till aggression. Detta kunde ha blivit ett riktigt slappt, tafatt och höftledsoperationsdoftande försök till punk – men det är det inte!
Trots att ljudbilden är renare nu än då känns det skånska missnöjet av direkt när Fjalle lägger an på micken. Inget gammalt och trött här inte. Första spåret ”P.K” visar klart och tydligt att ML inte har legat av sig.
Plattan håller samma tempo rakt igenom, förutom ”Levande bomb” (som för övrigt på något vänster gjorde så att undertecknads förstärkare började brinna vid uppspelning) som rensar på snäppet värre än sina tolv albumkamrater.
Den som räknar med att höra tjacksnabb tvåtakt blir nog besviken då dängorna drar mer åt ”Köttahuve” än åt ”White rastas”. Om orsaken är att orken skulle tryta hos dem har jag svårt att tro då trummorna piskar på utan problem på klassiskt skånskt kängmanér.
Ibland får jag lite POISON IDEA i tankarna när de instrumentala partierna dånar på. Kanske inte samma hastighet och lika hetsigt men det finns någonting som riffmässigt påminner om dem.
Det som talar emot denna plattan är att det kommer finnas många patchbeprydda tyckare som kommer hävda att det var bättre förr. Jag kan väl till viss del hålla med om att energi och ursinne aldrig fångas så bra på skiva som när det är snorungar som står för framförandet av desperation och hat. Men kom igen och släpp det. Det är en bra platta, oavsett vad de gjorde för 25 år sedan. En grej vill jag dock önska till nästa gång: mer dist!
//MATS HAGLUND, CRITICAL MASS