Monday, August 23, 2010

Punkkarnevalen 2010 i kort (in swedish)

Punkkarnevalen 2010 levererade mer än man vågade hoppas på och mycket mer därtill. Tyvärr låg den inte i centrala Stockholm så det va många soffliggare och latmaskar som valde att inte åka ut då dem ansåg att det va för mycket krångel med bussbyten, taxiresor och dyl. Deras förlust.
Jag såg en massa bra band, åt god mat, fyllde på vinylsamlingen med farliga skivor, drack kaffe och träffade en uppsjö av trevligt folk. Dels gamla bekanta ansikten men även ett par nya som man endast haft kontakt med via nätet.

Lite kort om festivalen:

Första platsen går ut till RAS som totalt golvade mig med sin råa och osminkade retropop-punk-rock. Snyggt arrade låtar, medryckande melodier, mulliga sing-a-long vänliga texter och en jävla ärlig känsla som jag oftast saknar hos många band idag. Dem tog även häcklandet av sin publik till nya dimensioner. Sånt gillas alltid. Man ska fan veta att man lever när man går på punkkonsert. Anders osympatiska kroppsspråk va som pricken över i:et. Se till att få ut en skiva nu för fan!

Inte långt därefter kommer Misantropic som vevade på med sitt norrländska mörker. Gerda ingav enorm pondus och hon har växt in i bandet sen sist jag såg dem live.
Det är inte många band som behärskar att ha ena foten i punkscenen och den andra i metalvärlden utan att det låter skitdåligt, krystat och påklistrat för att uttrycka mig snällt. Misantropic lyckas med bravur. Väldigt samspelt och tajt spelning.

Andra platsen kniper sångaren i E.O.M med sitt mellansnack "hey, it could be worse, we could have played in Finland". Word!

Tredje platsen går lätt ut till trummisen i Beyond Pink med sin helt egna, galna och unika spelstil. Som en blandning mellan animal i the muppet show och en duracellkanin som överdoserat redbull. Jag stod med ett fett smil på läpparna igenom hela konserten. Dem avslutade med en cover på Blink 182 som dem gjorde tremiljoner gånger bättre än originalet.

Jag vart också grymt jävla imponerad av gitarristen i Vicious Irene's gitarrljud! En riktig jappe-noise-punkares våta dröm, bara diskant och inget tjafs. Tråkigt bara att det va så dåligt ljud överlag och att det nästan gick en konstant rundgång igenom mer än halva deras konsert.
Wolfbrigade
blev tyvärr också lidande av att ljudsystemet på "stora scenen" inte riktigt pallade med deras utrustning så ljudet kom och gick.

Sanctury in Blashemy är alltid lika bra, live som på skiva. Att man endast som trio kan skapa sån rymd är beundransvärt. Misär däremot gjorde sig mycket bättre live än på skiva, som Pjär så snällt skickade mig för några veckor sedan. Ser med spänning fram emot nästa inspelning.

Mob 47:s "hemliga" och spontana spelningen va en perfekt avslutning för att runda av hela festivalen. Bäst va "Death from above",
som jag dessutom lyckades fånga på film (sorry att den är så mörk). Tradig och enkel d-takts käng när den är som allra goast.


Tyvärr så missade jag en massa band som jag gärna hade velat se och Avskums inställda spelning var ett stort tomrum i programmet.
En annan rolig grej; man har ju varit med om crusthundar när man vart i tyskland och härjat, men det va fan första gången som jag såg en crustkatt som i lugn och ro snurrade runt inne på området. I övrigt, topp stämning.

2 comments:

ricke said...

Crust katt. Ha ha ha

Tina said...

crustkatten var ett populärt inslag i festivalen, likaså Desperat. Tusen tack för att ni hjälpte oss att få festivalen så pass varm och fin som vi ville ha den!